Star Ocean 20-årsjubileum

19 juli, 2016

För över ett år sedan kändes det mindre bra då Tri-Ace blivit uppköpta av ett mobilföretag och ett nytt Star Ocean, till en stationär konsol i all fall, kändes långt borta.
Men Star Ocean 5 avslöjades snabbt därpå, hittade nästan lika snabbt ut världen över och idag var det exakt 20 år sedan serien tog sin början i form av Star Ocean – Fantastic Space Odyssey från 1996.
Detta måste ju såklart uppmärksammas lite extra och därför tänkte jag ta mig en titt på seriens fem huvudnummer och ensamma sidospår i SD-ordning (Space Date).

SO1

 

SD10 – Star Ocean 4: The Last Hope (360/PS3)

Star Ocean 4 har fått sin beskärda del av kritik och visst håller jag med till viss del där karaktärerna kan kännas överspelade, ansiktena ser klart märkliga ut och alla diskbyten fram och tillbaks i 360-versionen irriterande.

Däremot tillhör striderna seriens bästa och mest putsade och av alla delar är det egentligen bara fyran som tar en med på en resa ut i rymden mellan flera olika planeter i ett episkt rymdäventyr.

För ett stort fan av serien är det underbart att få bege sig tillbaks till planeten Roak för första gången i full 3D och personligen älskar jag alla de referenser och bakgrundshistorier som kopplar ihop med seriens övriga delar. Exempelvis får vi se hur den återkommande lagen ”Underdeveloped Planet Preservation Pact” som inte tillåter för avancerade civilisationer att inte beblanda sig med outvecklade sådana faktiskt kom till.
Star Ocean 4 har sina brister men likaså sina starka sidor som tyvärr väldigt ofta glöms bort.

SD46/SD346 – Star Ocean: Fantastic Space Odyssey (SFC/PSP)

Efter att tidigare jobbat under Wolf Team hoppade de ”tre essen” Gotanda, Norimoto och Asanuma av för att starta upp Tri-Ace och släppa sitt debutspel där man stod med ena foten i klassisk ”medeltida” fantasy och den andra i ett Star Trek-inspirerat universum som skulle komma och kallas Star Ocean.

Resultatet blev lyckat, riktigt lyckat och tillsammans med deras tidigare Wolf Team-titel Tales of Phantasia tillhöra Super Famicomens snyggaste och största spel.
Alla detaljer i miljöerna, som spegelbilden i vattnet, skorstenarnas rök eller grenarnas vajande i vinden, får det att kännas riktigt påkostat och ger en varm känsla inombords.
Star Ocean är en av konsolens bättre spel och är uppe i samma liga som de bättre som Final Fantasy VI, Chrono Trigger och Dragon Quest V.

PSP-releasen som släpptes under 2008 är lika bra den. Mycket nytt följde med där och inte minst känns striderna mer polerade, du har mer kontroll över karaktärerna, mellansekvenserna i snygg animestil har lagts till och för första gången översattes det officiellt till engelska.
En annan nyhet är världskartan som tidigare inte fanns med utan till Super Famicom slipper du en grafiskt ”nedskalad” världskarta vilket såklart är originalets största övertag.

Berättelsen är däremot överlag intakt mellan de två och framförallt för sin tid väldigt välskriven där man på den outvecklade planeten Roak måste hitta ett botemedel till en sjukdom som börjat förvandla invånarna till sten.
Snabbt kommer man i kontakt med den yttre rymden och kastas till och med 300 år bakåt i tiden.

SD366 – Star Ocean 2: The Second Story (PS1/PSP)

Med bara 20 års mellanrum tar Star Ocean 2 sin början där man får välja att spela utifrån Claude C. Kennys eller Rena Lanfords perspektiv.
Berättelsen är i stort sätt den samma, med många alternativa slut och den tar sin början på den outvecklade planeten Expel där ett meteoritnedslag fört med sig monster och naturkatastrofer.

Tvåan är för många inklusive mig själv seriens höjdpunkt och även om striderna inte nått sin absoluta topp här drar det de längre strået vad gäller berättelse, miljöer och karaktärer.
Striderna är med det sagt inte dåliga, de är en klar uppgradering sedan SFC-versionen och bygger på samma motor som ettan hade till PSP.

Skillnaderna mellan PS1- och PSP-versionen är inte lika stora som föregångaren, antagligen för Star Ocean 2 redan från första början var så bra och det är ett måste till Playstation 1-samlingen.

SD368 – Star Ocean: Blue Sphere (GBC/Mobil)

Den enda direkta uppföljaren som med samma karaktärer från Star Ocean 2 fortsätter två år efter dess slut är också den enda delen som ännu inte översatts in- eller officiellt.

Det finns däremot inte mycket att säga om spelet, det är ett av mina mest efterlängtade, det är en engelsk översättning påbörjad och för att skapa lite hopp kom faktiskt en fransk sådan för bara något år sedan.

SD537 – Star Ocean 5: Integrity and Faithfulness (PS3/PS4)

Trots att seriens senaste del ligger långt in i tidslinjen har man efter fyrans kritik försökt att gå tillbaks till seriens tidigare delar.
Hela Scenariot känns väldigt bekant sedan Star Ocean 1 och istället för flertalet planeter håller man sig i stort sätt till en enda.

Det känns mer fokuserat, det är en lite berättelse i ett stort universum och speltiden landar på en 20-25 timmar för en normal genomspelning.
Jag har inget emot den kortare längden, det kändes lagom, att vi endast besöker en planet gjorde mig inget heller men planeten Faykreed kunde ha haft lite fler städer och grottor att besöka.

Presentationen kändes också rätt tråkig där antalet regisserade mellansekvenser var för få och istället bestod större delen av dialog där man hela tiden hade kontroll över sin karaktär.
Jag förstår idén om att låta spelare ständigt vara i kontroll men samtidigt tappar man mycket där man genom exempelvis fasta kameravinklar och svepningar kunde förmedla en känsla och en mer ”filmisk” presentation. Nu faller det något för en berättelse om annars är rätt bra och med karaktärer som nästan är i samma klass som Star Ocean 2.

Stridssystemet är annars som väntat på topp, ordentligt actionpackat, att ha sju karaktärer samtidigt under strid fungerar perfekt trots viss oro innan releasen och genom ett sten-sax-påse-liknande upplägg kan strategi användas även om det lätt går lite för fort och man går ”all in” istället.
Att levla känns även det riktigt bra, rollsystemet tillåter många olika kombinationer av ”byggande” och det känns som att man ständigt lär sig någon ny förmåga.

Star Ocean 5 är lite som Star Ocean 4 då det inte är seriens jämnaste spel men dess svaga punkter lyfts helt klart upp av dess starkare.

SD772 – Star Ocean 3: Till the End of Time (PS2)

Star Ocean 3, den hittills sista delen i universumet, är tätt efter Star Ocean 2 min andra favorit i serien.

Det känns att Star Ocean 4 byggde vidare på samma stridssystem som här fast trean har ett ganska ovanligt inslag som innebär att man ”dör” när MP:n är slut. Striderna kräver alltså att man både har koll på HP: och MP:n vilket till en början känns rätt annorlunda.
Det är mer eller mindre ett Star Ocean, snabba grymma strider, ett fantastiskt soundtrack och en ny planet i fara.
Det många antagligen minns mest från Star Ocean 3 är inte det utan antagligen vändningen som kommer närmare spelets slut.

Har du inte spelat Star Ocean 3 än så kommer en STOR SPOILER nu och för resten av texten.

Att det visar sig att hela Star Ocean-universumet egentligen bara är en enda stor simulator har gjort många upprörda och menar att hela serien förkastas.
Det var helt klart en vågad vändning men inget jag har så mycket emot. Teorin om att vi själva är en simulator är riktigt intressant och tänkt dig att morgondagens rubriker bekräftar att vi lever i en.
Vad skulle det ändra? Det du kände eller mindes dagen innan skulle fortfarande finnas kvar och att inget längre har någon betydelse håller jag inte med om.


Sci-Fi-Rollspel

7 juli, 2016

Även om mysiga fantasyvärldar med drakar och magi alltid har legat lite närmare mitt hjärta så har jag ändå med tiden kommit att uppskatta sci-fi-inspirerande universum desto mer.
Tillskillnad från när väst gör sci-fi känns det som att den japanska motsvarigheten många gånger, men inte alltid såklart, går bort lite från rymdskeppens sterila miljöer och fyller de med mer färg och många gånger gör någon kombination mellan sci-fi och fantasy.
Star Ocean-serien känns som ett perfekt exempel på det och med den femte delen ute  tänkte jag tipsa om några av mina favorit-rollspel med rymden som tema. Minus Star Ocean-serien då.

Phantasy Star-serien

PS4

Frågar du mig så var Segas Phantasy Star till Master System vinnaren av de tre stora, dvs Final Fantasy 1, Phantasy Star 1 och Dragon Quest 1.
Visst är det ett något ”grindigt” spel men grottorna i förstaperson är för sin tid riktigt imponerande och berättelsen sätter redan från den inledande och dramatiska sekvensen nivån som rakt igenom känns närvarande med ”riktiga” personligheter.

Efter Phantasy Star 2 och 3, som jag ännu inte spelat ordentligt, kom den sista delen och Mega Drivens kanske finaste stund, Phantasy Star IV – The End of The Millenium.

För många tog Phantasy Star-serien slut där och även om universumet levt vidare genom diverse Online- och Universe-titlar känns det som man tappade bort sig, byte riktning och skar ner på berättelserna i förmån för mer ”quest-baserade” upplevelser.
Hoppet om en femma finns fortfarande kvar även om det känns ljusår borta…

Infinite Space

InfSpa

Hade Sega tillsammans med Platinum som utvecklare döpt om DS-spelet Infinite Space till Phantasy Star 5 så hade det antagligen sålt ett x antal tusen kopior mer och fått den upprättelse spelet förtjänar då det är en av de bättre titlarna Sega släppt ifrån sig under de senaste 10 åren.

Infinite Space går helt klart utanför ramarna och är på gott eller ont, beroende på vem du frågar, inte det mest lättillgängliga som går att hitta på DS:en.
Jag ska inte försöka ge mig på någon förklaring av stridssystemet, för det har Sega själva gjort genom en Infinite Space-skola på Youtube (https://www.youtube.com/watch?v=i-HsbrYGkpE), men kan säga att det både kräver strategi och snabbt tänkande medan man styr sina egenbyggda rymdskepp.
Det är klart frustrerande innan man kommit in i det men känns desto mer tillfredställande när man väl fått grepp om allt.

Tillskillnad från många japanska sci-fi-rollspel så känns Infinite Space just väldigt ”sci-fi-aktigt” och utspelar sig till större delen ute i en kall och mörk rymd.

Ar/Nosurge-serien

AR

Av alla Ar Tonelico- och Nosurge-spel har jag egentligen bara hunnit igenom Ar Nosurge som hittade ut till Playstation 3 2014 och lite senare till Vitan.

Det är knappast Gusts mest tekniska underverk de släppt men imponerar desto mer på andra plan såsom berättelsen där man får följa människans och Shari-släktets konflikter och jakt efter en ny planet att bosätta sig på men också striderna som närmast påminner lite om Valkyrie Profile fast mer taktiska.
Vill du ha mycket dialog och story i ett lite annorlunda designat universum så är Ar Nosurge väl värt att kolla in.

 

Rogue Galaxy

RG

Rogue Galaxy tillhör toppen av Level 5’s bästa spel och är ett färgglatt samt episkt äventyr med rymdpirater där resan sträcker sig genom varma ökenplaneter och tropiska djungler till skumma maffiaplaneter och städer som ligger i teknisk framkant.

Laddningstider existerar knappt, planeterna är stora med mycket att utforska och de actionbaserade striderna har man verkligen fått till.

Rogue Galaxy är ett perfekt exempel på hur man ska göra unik och riktigt bra sci-fi om man vill gå bortom det typiskt klassiska.

 

Lagrange Point

LP

Lagrange Point har länge stått på min önskelista och bara för något år eller två sedan översattes det för första gången till engelska via inofficiella kanaler.

Det tillhör en i raden av Konamis heta releaser från förr och är kanske det bästa, snyggaste och tack vare VRC7-chippet (!) det mest välljudande NES:en har att erbjuda.

Överlag är det ett väldigt klassiskt meny- och turbaserat rollspel där människan börjat etablera sig i yttre rymden.
Människan är som väntat däremot inte helt ensam och efter att flera rymdkolonier tappat kontakten med omvärlden ska man nu i rollen som Jin och ett team andra astronauter ta reda på vad som hänt.
Lagrange Point är inte bara bra för sin tid utan håller även idag en bra nivå!


Den andra Sidan av E3

20 juni, 2016

Som traditionen bjuder så tänkte jag sammanfatta årets E3 och fokus ligger som vanligt på de japanska rollspelen.

Square Enix hade som väntat och förståligt nog inte lika många bomber som sist men visade ändå upp mycket som Final Fantasy XV, XII, Star Ocean 5, Nier Automata, Dragon Quest VII och Dragon Quest Builders mm.

Nintendo som inte satsade lika stort utan någon Direct-sändning stal ändå showen med nya Zelda och lyckades också få med nya Paper Mario och Pokémon samt avslöjandet av Yo-kai Watch 2-lokaliseringen och det nya IP:et Ever Oasis.

I övrigt bland de större namnen såg vi mer från bland annat Persona 5, Tales of Berseria, Atelier Firis och Yakuza 0.

Vid det här laget har du antagligen redan läst om eller sett de flesta av titlarna jag nämnt ovan så istället för att fokusera på det självklara tänkte jag lista några av mina favoriter som syntes på E3 men som inte fått lika stor plats.

Fate/Extella (PS4/PSV)
PSP-titeln Fate/Extra var en klart glad överraskning när det begav sig och även om Fate/Extella bytt bort de turbaserade striderna mot mer actionbaserade likt Warriors-serien och Imageepoch är ute ur bilden som utvecklare ser det riktigt bra ut.
Väntan kommer heller inte att vara för lång då Xseed släpper det redan under kommande vintern!

Touhou – Scarlet Curiosity (PS4)
Touhou-serien eller rättare sagt projektet är en samling indiespel som tog sin början i Japan under mitten av 90-talet.
I grunden är det shmup-titlar det rör sig om men andra genres som RPG eller fighting har blandats in under åren.
För många i väst, inklusive mig själv, är det ganska okända spel men redan i år släpper NIS America shootern Touhou Genso Rondo – Bullet Ballet och Xseed actionrollspelet Touhou – Scarlet Curiosity till Playstaion 4.
Man har själv jämfört det med Ys-serien och elementen av ”bullet hell” samt Japans annars ganska okända indiescen gör det hela riktigt intressant.

The Legend of Heroes – Trails of Cold Steel 2 (PS3/PSV)
Föregångaren tillhör årets bästa spel med högsta betyg och uppföljaren kan inte komma snart nog.
Återigen är det klassiskt RPG som kombineras med socialt liv och lektioner fast denna gång verkar mecha-inslagen få en större plats!

OBS SPOILERS om du inte klarat första delen!

Akiba’s Beat (PS4/PSV)
Tillskillnad från Akiba’s Trip så ser uppföljaren Akiba’s Beat ut att vara ännu mer finputsat och bortsett från ett realistiskt återskapat Akihabara som sist även lagt till grottor som ger vibbar av Persona 3 och 4.
Ett stort steg framåt verkar man ha tagit och även berättelsen ser ut att kunna vara mer spännande.

7th Dragon III Code – VFD (3DS)
Trots den trista konkursen lever Imageepoch’s 7th Dragon-serie vidare genom Sega och denna gång får även vi i väst vara med på partyt!
Ett nytt RPG till 3DS:en är aldrig helt fel!

Caligula (PSV)
Atlus stora spel på årets E3 var utan tvekan Persona 5 men det Aquaria-utvecklade Vita-rollspelet Caligula var en överraskning man också hade med sig.
Bland annat är berättelsen skriven av Tadashi Satomi som ligger bakom scenariot till de två första Persona-spelen och visst finns även en liknande stämningen här?


4 favoriter från första halvan

6 juni, 2016

Första halvan av 2016 har passerat och även om de riktigt stora releaserna som Star Ocean 5, Final Fantasy XV eller Persona 5 ännu inte släpps har det varit en riktigt bra inledning på året.
Det känns som att jag inte riktigt haft tiden till att skriva om dem än (Yokai is why!) så därför tänkte jag göra en kortare sammanfattning av mina fyra favoriter.

The Legend of Heroes – Trails of Cold Steel (PS3/PSV)

Efter att i början av året lagt ifrån mig Trails in the Sky Second Chapter då det kändes lite för repetitivt och likt originalet var det istället dags för Falcoms första del i Trails of Cold Steel-trilogin.

Samtidigt som man lyckas hålla kvar mycket av det som gjort de tidigare spelen så bra, som dialogen, designen, världens historia och alla detaljer, så har man också hoppat på simulator- och skoltrenden som blivit allt mer populär bland RPG-utvecklare efter Atlus genomslag med Persona 3 och 4.
Resultatet är i alla fall riktigt lyckat där man blivit antagen till militärakademin Thor och specialklassen ”Class VII”.

Klassiskt menybaserat ”RPG:ande” kombineras med skola, nya kompisar och studieresor runt om kontinenten Erebonia och det är lätt att sugas in i dess historia och värld.
Det var länge sedan ett nytt rollspel greppade tag i mig som just Trails of Cold Steel och efter 50-60 timmars speltid som det tog att ta sig igenom första delen i trilogin längtade jag bara efter mer.

5 av 5

Stella Glow (3DS)

Efter sin tråkiga konkurs under förra året så fick vi i Europa till sist Imageepoch’s sista spel som också är en av deras bästa.

Vid en första anblick kan Stella Glow se ut att vara ett väldigt klassiskt, men också välgjort, strategirollspel men tack vare dess ”Free Time”-system där du mellan strider och story-dialog kan spendera din begränsade tid med att bland annat ta dig an jobb i stadens butiker och barer eller stärka din relation med dina allierade.

Återigen är det alltså ett spel som hoppat på ”Sim-trenden” och även här fungerar det riktigt bra där relationsbyggandet faktiskt känns meningsfullt och ger dig nya fördelar i kommande strider.

Ska du bara välja ett strategirollspel från första halvan av 2016 så är det utan tvekan Stella Glow som gäller och Ja, då har jag spelat igenom Fire Emblem Fates också.

4 av 5

Dark Souls III (PS4/X1/PC)

När Demon’s Souls släpptes 2009 kom det som en frisk fläkt som utmanade ett annars ganska förlåtande klimat.

Dark Souls, likt Demon’s Souls, är en favorit i serien och byggde vidare på konceptet där allt kändes större, snyggare och farligare.

Sen kom Dark Souls 2 och även om det fortfarande är en riktigt bra del med en atmosfär och berättelse i högsta klass så finns det mycket att kritisera när man väl ställer det mot föregångarna.
Inte minst var bandesignen mer spretig med många återvändsgränder, svårighetsgraden ett steg bakåt och bossarna varken minnesvärda eller storslagna där samma taktik fungerade om och om igen.

Bloodborne återtog mycket av Dark Souls 2’s svagheter, var en välkomnande avstickare i fantasyträsket men trimmade tyvärr ner RPG-inslagen i förmån för en mer lättillgänglig approach.

I och med Dark Souls 3 känns det som att From Software lärt sig mycket genom seriens tidigare delar och gameplayet är utan tvekan det mest slipade och det känns som att man nästan överträffat sig själva när det kommer till bossarnas variation.
Tyvärr saknar de lite utmaning och det känns som att den största faran ligger hos de vanliga fienderna och vägen dit istället.
Historien känns som vanligt på topp, det finns mycket lore samt teorier och kopplingen till originalet mer tydligt tillskillnad från Dark Souls 2 som var lite mer kryptisk.

Även om Dark Souls 3 inte är seriens bästa så är definitivt ett värdigt slut på vad som sägs vara den sista delen i Dark Souls-trilogin. Det sista Souls-liknande spelet tror jag däremot inte att det är.

4 av 5

Yo-kai Watch (3DS)

Efter att varit ute i Japan sedan några år tillbaks och redan hunnit blivit en stor hit där med flera spel, serier, filmer och prylar i massor så har även vi i Europa fått hit fenomenet signerat av Level 5.
Att Yo-Kai Watch ofta jämförs med Pokémon är förståligt. Fickmonsterna har bytts ut mot spöken som ligger bakom både konstiga händelser och folks humör.

Där någonstans stannar också likheterna och efter någon timmes spelande med Yo-Kai Watch är det knappast Pokémon man tänker på.
Medan Pokémon är en resan genom världen för att ”fånga fler” så stannar Yo-Kai Watch kvar i den mysiga staden Spingdale där man får lösa problem och hitta nya Yokais.

Striderna är också ganska självgående, alla attackerar per automatik och sedan gäller det istället att använda dess specialattacker i rätt tid, hela dem och rotera hjulet för att välja vilka tre av sex Yokais som ska stå i främre ledet och då delta i striden.
Till en början kan det känns lite rörigt men tröskeln krymper snabbt och striderna känns snabba och samtidigt kräver att man tänker efter och använder ”rätt” Yokais.

Om Yo-Kai Watch får samma genomslag i väst är tveksamt men riktigt bra är det där Yokai-designen sträcker sig från Pikachu-gulligt till rent ut sagt bisarr.

4 av 5


Master System: 3 nya + en uppdaterad lista

11 maj, 2016

Efter en till genomgång av SMS-spel har min köplista ökat något och ligger nu på 37-38 stycken titlar beroende på om det japanska SG-1000-spelet The Black Onyx går att få tag på i en repro-kassett.
Även lite fler spel så som Alex Kidd, Cyborg Hunter och några japanska äventyr som finns översatta har lagts till.

Aerial Assault
Alex Kidd High Tech World
Alex Kidd in Shinobi World
Alex Kidd Miracle World
Alien Syndrome
Aztec Adventure
Bomber Raid
Cloud Master
Cyber Shinobi
Cyborg Hunter
Danan
Kenseiden
King’s Quest – Quest for the Crown
Line of Fire
Lord of the Sword
Master of Darkness
Ninja Gaiden
Power Strike (Aleste)
Power Strike 2
Psychic World
Rastan
Renegade
Scramble Spirits
Secret Command (Rambo)
Space Harrier 3D
Star Wars
Time Soldiers
Transbot (Astro Flash)
Wonderboy in Monsterland
Wonderboy in Monsterworld
Ys
Zaxxon 3D
Zillion
Zillion 2
Sukeban Deka II
High school Kimengumi
Hoshi wo Sagashite
The Black Onyx

Nya spel har också kommit hem och först ut är Atari-klassikern Gauntlet som en gång i tiden var populär bland arkadhallarna.
Master System-releasen som bara kom till Europa är såklart en nedskalad version för 1-2 spelare istället för 1-4.
Fantasytemat är för egen del ett stort plus och kombinationen mellan dungeon crawler och lättspelad arkadaction en lyckad kombo. Däremot är det ett utmanande spel, horder av fiender som strömmar mot en och en titel man lätt kan få för mycket av.

Gauntlet

Nästa två titlar var Advanced Dungeons & Dragons – Heroes of the Lance, eller ”Svärdets Hjältar” som den svenska manualen märkligt nog döpt om det till, samt vad som kan vara det allra första japanska rollspelet att nå västvärlden i form av Miracle Warriors – Seal of the Dark Lord.
Mer om dessa två, framförallt Miracle Warriors, kommer framöver när jag hunnit spela dem.

D&D

IMG_3441