Recension: Final Fantasy – The 4 Heroes of Light

Plattform: Nintendo DS
Genre: Console-style RPG
Releasedatum: 8 oktober 2010 (EU)
Utvecklare: Matrix Software
Utgivare: Square Enix

För oss entusiaster av Final Fantasy-serien har 2010 varit ett bra år. I alla fall om man räknar antalet Final Fantasy-spel som släppts här i Europa. Vi har under året fått ta del av det efterlängtade Final Fantasy 13 men även MMORPG:et Final Fantasy 14. Nu har också den senaste spinoff-titel Final Fantasy – The 4 Heroes of Light släppts till Nintendo DS. Tillskillnad från Final Fantasy 13 som försökte göra något nytt med genren har man i The 4 Heroes of Light valt att inspireras av de tidiga Final Fantasy-spelen.  

Vid en första anblick ser dock Final fantasy – The 4 Heroes of Light ut som vilket nyutvecklat Nintendo DS-spel som helst. Istället för en pixelperfekt 2D-grafik som jag gärna hade sett har Square Enix och utvecklarna Matrix Software använt sig av en ”charmig bildboks-grafik”. Grafiken är ganska originell med en detaljrik värld i pastell som tyvärr känns lite för grå. Karaktärsdesignen är riktigt välgjord och karaktärerna kan vara klädda i allt från höga hattar och rockar till bandanas och indiandräkter.

 

Berättelsen är däremot långt ifrån originell och har man spelat ett rollspel av den gamla skolan kommer det mesta kännas bekant. Brandt har på sin fjortonårsdag fått i uppdrag av kungen att rädda prinsessan Aire som blivit kidnappad av häxan Louhi. Längst vägen stöter Brandt på sin vän Jusqua och en av kungens soldater Yunita. Tillsammans lyckas de rädda prinsessan men när de väl återvänder till slottet visar det sig att alla förvandlats till sten. Det är nu upp till ”The 4 Heroes of Light” att resa världen runt för att rädda kungadömet.

I jämförelse med de tidiga Final Fantasy-spelen är berättelsen mer innehållsrik än exempelvis Final Fantasy 1 eller 3 men inte lika intressant som Final Fantasy 4 eller 6. Berättelsen blir tyvärr aldrig särskilt fängslande och karaktärerna känns väldigt tomma då man aldrig får veta så mycket om dem och deras bakgrunder.

Liksom de gamla Final Fantasy-spelen är det genom slumpmässiga strider man turbaserat besegrar sina fiender. Fastnar man inte för spelets stridsystem kommer man att tröttna fort då man många gånger kommer vara tvungen att ”grinda” onödigt mycket.

En nyhet med spelet är att varje kommando kostar ett visst antal AP. Om AP tar slut kan man enkelt fylla på den igen genom att använda specifika föremål eller genom kommandot ”Boost”. Kommandot ”Boost” är smidigt och gör att man aldrig behöver oroa sig för mycket över att AP:n kommer ta slut och därför behöver man inte snåla på användandet av magier.

Något som däremot både begränsar men också gör striderna snabbare är att man inte kan välja vilken fiende man vill attackera utan det gör spelet automatiskt. Även om spelet gör rätt val i de flesta fallen har det emellanåt ställt till med problem och utlämnar det strategiska tänkandet i de lite mer utmanande striderna.

För den som har spelat Final Fantasy 3 eller 5 kommer jobbsystemet att kännas igen. Det når aldrig upp till 5:ans system som är ett av de bättre i serien. Man får helt enkelt välja jobb (eller krona som det kallas i spelet) till sina karaktärer och sedan uppgradera dessa. Totalt finns det runt tolv olika jobb som man låser upp längst spelets gång. Jobben är rätt varierade med allt från olika typer av magiker till banditer och bards.

Att man inte har en detaljerad karta över grottor eller städer är märkligt då DS:ens dubbla skärmar skulle passa utmärkt till det. Begränsningen till att varje karaktär endast kan bära med sig femton föremål åt gången (gäller vapen, magier, rustningar och items) kan många gånger förstöra utforskandet då det finns en hel del föremål att hitta längst vägen.

 

Även om soundtracket inte är tonsatt av Nobuo Uematsu utan av Naoshi Mizuta (Final Fantasy 11, Parasite Eve 2 mm) och Keiichi Suzuki (Earthbound mm) är det välgjort och påminner om musiken från de tidiga Final Fantasy-spelen till Nintendo 8-bitars.   

 

Tanken att hylla den gamla skolans Final Fantasy-spel var bra men utförandet kunde ha varit bättre då den starkaste nostalgiska känslan jag fick var irritationen över allt för mycket ”grindande”. Är man ute efter ett traditionellt rollspel till sin Nintendo DS finns det bättre val som exempelvis Chrono trigger, Dragon Quest eller nyversionerna av Final Fantasy 3 och 4.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: