Recension: Wild Arms

Plattform: Playstation 1, PSN (Endast US)
Genre: Console-style RPG
Releasedatum: 6 oktober 1998 (EU)
Utvecklare: Media.Vision
Utgivare: Sony Computer Entertainment Europe (SCEE)

När Wild Arms släpptes med endast någon månad ifrån den japanska releasen av Final Fantasy VII var det under en tid då de japanska rollspelen började få ett starkare fäste i västvärlden. Wild Arms var ett försök, som i efterhand visade sig vara ett framgångsrikt sådant, från Sonys sida att slå sig in i den växande rollspelsindustrin. Till sin hjälp hade de utvecklarna Media Vision som fick i uppdrag att skapa ett attraktivt rollspel till deras då släppta Playstation.   

Vid en första anblick kan Wild Arms lätt påminna om ett typiskt traditionellt japanskt rollspel där vi finner turbaserade strider och blåhåriga tonåringar som är mänsklighetens sista hopp. Wild Arms innehåller allt detta men också lite därtill genom sin unika värld där vilda västern med revolvermän i hattar kombineras med medeltida element som drakar och prinsessor. Kombinationen är riktigt intressant och den västerninspirerade musiken med dess klassiska introlåt höjer verkligen stämningen.

Berättelsen i spelet är tyvärr inte lika välgjord som spelets unika kombination och dess ljuvliga soundtrack. Tillsammans med drömjägaren (”Dream Chaser”) Rudy som portats från sin hemby, skattsökaren Jack och magikern Cecillia har man i uppgift att rädda landet Filgaia från demoner som försöker återskapa deras ledare ”Mother” och göra landet till sitt eget, fritt från människor.

De tre karaktärerna är lätta att tycka om men berättelsen bli många gånger lite för utdragen och den är stundtals dåligt presenterad. Ett exempel är inledningen där man först får spela tre prologer, en för varje karaktär. Efter man gjort detta korsas deras vägar men deras anledningar till att slå följe är ganska svaga.
Den dåliga presentationen leder också många gånger till att man inte exakt vet vad det är man gör eller vart nästa destination är.

Mellan de slumpmässiga striderna, bossarna och utforskandet av grottor besöker man i vanlig ordning flera städer där man uppgraderar sina karaktärer genom att inhandla nya vapen och dylikt. Varje karaktär har redan sin förutbestämda roll där Rudy kan använda sig av olika ARMs/skjutvapen, Jack har sina svärdattacker och Cecillia har både vita och svarta magier. Alla tre har även flera unika egenskaper som kan användas utanför striderna för att bland annat kunna lösa pussel som varje grotta och tempel har gott om. Exempelvis har Rudy bomber som kan spränga sönder väggar och Jack sin talande mus Hanpan som kan ta sig över annars oåtkomliga vägar.  
Spelet är annars ganska enkelt, både när det gäller striderna och pussellösningen. Visst finns det några undantag där Game Over-skärmen visats sig efter någon svårare bosstrid men överlag flyter spelet på utan hinder. 

Spelets 2D-grafik är riktigt välgjord men under strid förvandlas det till 3D vilket idag ser ganska kantigt och fult ut. Att Media Vision valde att göra större delen av spelet i 2D är något märkligt då en anledning var att visa vad PS1:an hade kapacitet till. Så här i efterhand, när tidig 3D-grafik ser minst sagt dålig ut, var det ändå ett bra val att hålla sig till två dimensioner.  

Wild Arms är ett spel som genom sina influenser av vilda västern och fokus på pussellösning sticker ut något från mängden. Hade berättelsen varit bättre presenterad hade spelet med sitt underbara soundtrack varit en konkurrent till PS1:ans bättre rollspel men nu hamnar spelet i skuggan av spel som Final Fantasy VII.  

Annonser

4 Responses to Recension: Wild Arms

  1. eclectrocute skriver:

    Jag minns Wild Arms som det enda godkända PS1-rollspelet (förutom Suikoden naturligtvis) innan Final Fantasy VII kom och vände upp och ned på allt och gjorde att man höjde kravnivån betänkligt. När jag för några år sen försökte ge det en chans igen så tröttnade jag efter några timmar.

    • Jag kan hålla med dig om att Wild Arms inte är i samma klass som FF7, Suikoden osv. Nu spelade jag det ganska sent och jag tror att jag hade uppskattat spelet mer när det begav sig.
      Har du bekantat dig något med övriga delar i serien? Och vad tycker du om dem då?

  2. eclectrocute skriver:

    Trean och fyran står i bokhyllan, men jag har aldrig ens stoppat in dem i spelstationen. Lite för många andra spel som går före. Men när man blir pensionär, då jävlar…

    Btw… du som verkar ha väldigt bra koll överlag – vilka jrpg bör man satsa på till PSP? Jag har nyss skaffat mig en sådan (tillsammans med remakesen på Persona 3 och Star Ocean 2). Y’s-serien, är det Oath of Felghana som är höjdpunkten eller vilket bör man börja med?

    • Hehe, känner igen det där med att man har mer spel än tid.
      Persona 3 och Star Ocean 2 är två riktigt bra köp.
      Jag föredrar Oath in Felghana men Ys Seven är också riktigt bra. Sjuan skiljer sig något från övriga delar i serien bla genom högre levels, längre speltid, flera karaktärer i partyt, mer specialattacker och magier mm. Oath in Felghana är lite mer ”Old School”, simpelt men roligt.
      Från FF-serien skulle jag nog rekommendera Crisis Core samt FF4 och Tactics om du inte redan spelat dem.
      Annars skulle jag nog kolla in Valkyrie Profile, Half-Minute Hero, Valkyria Chronicles 2 och Kingdom Hearts Birth by Sleep. Sen släpptes Tactics Ogre och Legend of Heroes – Trails in the Sky tidigare i år och dessa har fått bra omdömen. Jag har bara spelat någon timme på vardera. Ska ta mig an dem i höst istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: