RPB – Role Playing Beat ‘em Ups (Del 1)

23 oktober, 2016

Glansdagarna för de sidoskrollande beat ‘em up-spelen som en gång i tiden var lika populära i arkadhallarna som till hemmakonsolerna är sedan länge över.
Visst finns det lite ljusglimtar här och där men några större satsningar är väldigt ovanligt att se.
Jag skulle kunna prata på länge om hur fantastiska spel som Streets of Rage II eller Turtles IV är men istället tänkte jag blanda två av de bästa världar i form av sidoskrollande beat ‘em ups och rollspel.
I grunden kommer spelen att vara just beat ‘em ups men med RPG-inslag i form av exp, level ups eller equipment i någon form.
Det finns mer titlar av det slaget än vad man kan tro och minst två delar men kanske tre kommer att komma med tiden.

The King of Dragons

kod
Format: Arkad/SNES/PS2/Xbox/PSP
Release: 1991
Utvecklare: Capcom

Nämn Capcom och Beat ‘em Up i samma mening och de flesta för antagligen tankarna till deras Streets of Rage-liknande serie Final Fight.
Den Japanska utvecklaren ligger däremot bakom mer än så, mycket mer, närmare bestämt bort mot en 15 Beat ‘em Ups utöver deras Final Fight-serie.
Ett av dem är The King of Dragons vilket också var Capcoms första mer fantasyinspirerade titel i genren.

Super Famicom-releasen från 94, som jag gett mig i kasst med, känns klart väldigt basic och grafiskt en bit efter sin tid.
Du har bara en vanlig attack, beroende på karaktär en svårtajmad blockförmåga, du kan hoppa och slutligen använda magi i utbyte mot förlorad hälsa.
Förklaringen i dess något mer primitiva upplägg och bild ligger med stor sannolikhet i att spelet ursprungligen släpptes till arkadhallarna redan 1991.
Däremot att slowdowns förekommer i portningen kan man inte skylla på åldern och som med många arkadspel som även kom till konsol från den tiden tillåts bara 2 spelare istället för 4.

RPG-delen kommer in i form av ett enkelt exp och level up-system där varje ny level ger lite mer HP. Det gäller i alla fall för arkadreleasen och till Super Famicom för vad jag hört, utan att kunna testa själv, tog man bort HP-ökningen i den amerikanska samt europeiska versionen så erfarenhetspoängen som däremot fortfarande finns kvar blev helt meningslösa.

Går du in med inställningen om ett bra beat ‘em up blir du antagligen inte besviken men RPG-delen hade kunnat varit mer närvarande. Fick jag önska lite själv hade jag velat se ett öppnare upplägg där man hade kunnat spela om banor, lagt till en ordentlig MP-mätare för magin och lite butiker mellan banorna där man hade kunnat handla nya vapen eller items.
Antalet continues känns också väldigt snålt tilltaget, 3 continues med 5 credits per gång vilken även delas i co-op, och även om svårighetsgraden känns bra balanserad är det för lite för att ta sig igenom alla 16 banor.

Så sammanfattningsvis; The King of Dragons är ett bra beat ‘em Up i en klassisk fantasyvärld men är det ett RBP du vill ha så finns det bättre alternativ.

 

Dungeons & Dragons – Tower of Doom

dd

Format: Arkad/Saturn/eShop/PSN/XBLA/Steam
Release: 1993
Utvecklare: Capcom

Dungens & Dragons – Tower of Doom, även det utvecklat av Capcom, är den första delen av två och en klar förbättring på de flesta plan sedan The King of Dragons.
Mycket av det jag saknade finns nu med som alternativa vägar, en enklare butik med items, ett inventory som kan rymma allt från ”sub-weapons” till magi och olika ringar.

Som sedvanligt lär arkadversionen vara den bästa men klart otympligast att skaffa.
Kvar finns då den lite dyrare Saturn-samlingen, Dungeons & Dragons Collection, eller den senaste releasen till diverse digitala kanaler i form av Dungeons & Dragons – Chronicles of Mystara.
Jag har spelat båda utgåvorna och även om ingen av dem är perfekta har de sina egna styrkor och svagheter.

Saturn-releasen ser klart bättre ut, förutsatt att du spelar på originalhårdvara, men stödjer bara 2 spelare jämfört med arkadens 4:a.
Den är dock importvänlig även om större delen av texten är på japanska.

Den digitala och desto billigare releasen till PSN, XBLA osv är mer trogen arkadreleasen, har stöd för fyra, är helt på engelska men ser riktigt illa ut hur mycket du än försöker ställa in allt i menyerna i form av skärmformatet och konstgjorda scanlines.
Ögonen vänjer sig dock något efter ett tag och oavsett vilken version man ger sig på så bjuder det på bra action i en härlig och stämningsfull D&D-värld.

 

Dungeons & Dragons – Shadow Over Mystara

dd2

Format: Arkad/Saturn/eShop/PSN/XBLA/Steam
Release: 1996
Utvecklare: Capcom

Den andra och sista delen av de två D&D-spelen som också ingår i samlingarna jag nämnt ovan fortsätter på samma spår och är en direkt uppföljare till föregångaren.
Lite nyheter har lagts till som en specialattack, en dash-förmåga och möjligheten att välja en annan karaktär vid continue-skärmen ifall man vill variera sig.
Det tar såklart bort lite utav RPG-känslan då man vill hålla sig till ”sin” karaktär men såklart ingen som tvingar en att byta.

Shadow Over Mystara var en av Capcoms sista Beat ‘em Up-releaser och antagligen den bästa av deras ”fantasy-RPB’s”.

 

Dragon’s Crown

dc

Format: PS3/PSV
Release: 2013
Utvecklare: Vanillaware

Dragon’s Crown är ett av få riktigt ambitiösa försök att gå bortom de annars mer retroinspirerade beat ‘em upsen som vi fått se de senaste tio åren eller så.
Däremot började Dragon’s Crown redan som ett Saturn-spel och var tungt inspirerat av Capcoms ovanstående D&D-duo.
Projektet lades ner, togs upp igen och släpptes tack och lov till Playstatin 3 samt Vita 2013.

Likheterna finns definitivt där, allt ifrån fiendedesign till miljöer men Vanillawares träffsäkerhet har gjort det det hundra gånger vackrare med handritade och överdimensionerade karaktärer i ett riktigt atmosfäriskt äventyr.

RPG-delen överskuggas inte det minsta av beat ‘em up-inslagen och utifrån en hubbstad kan du fritt ta dig igenom de olika platserna för nå målet och hitta reliken The Dragon’s Crown.

Dragon’s Crown är en enda stor fantastisk hyllning till den den klassiska fantasy vi kommit att älska och resultatet är riktigt bra!

Annonser

Sci-Fi-Rollspel

7 juli, 2016

Även om mysiga fantasyvärldar med drakar och magi alltid har legat lite närmare mitt hjärta så har jag ändå med tiden kommit att uppskatta sci-fi-inspirerande universum desto mer.
Tillskillnad från när väst gör sci-fi känns det som att den japanska motsvarigheten många gånger, men inte alltid såklart, går bort lite från rymdskeppens sterila miljöer och fyller de med mer färg och många gånger gör någon kombination mellan sci-fi och fantasy.
Star Ocean-serien känns som ett perfekt exempel på det och med den femte delen ute  tänkte jag tipsa om några av mina favorit-rollspel med rymden som tema. Minus Star Ocean-serien då.

Phantasy Star-serien

PS4

Frågar du mig så var Segas Phantasy Star till Master System vinnaren av de tre stora, dvs Final Fantasy 1, Phantasy Star 1 och Dragon Quest 1.
Visst är det ett något ”grindigt” spel men grottorna i förstaperson är för sin tid riktigt imponerande och berättelsen sätter redan från den inledande och dramatiska sekvensen nivån som rakt igenom känns närvarande med ”riktiga” personligheter.

Efter Phantasy Star 2 och 3, som jag ännu inte spelat ordentligt, kom den sista delen och Mega Drivens kanske finaste stund, Phantasy Star IV – The End of The Millenium.

För många tog Phantasy Star-serien slut där och även om universumet levt vidare genom diverse Online- och Universe-titlar känns det som man tappade bort sig, byte riktning och skar ner på berättelserna i förmån för mer ”quest-baserade” upplevelser.
Hoppet om en femma finns fortfarande kvar även om det känns ljusår borta…

Infinite Space

InfSpa

Hade Sega tillsammans med Platinum som utvecklare döpt om DS-spelet Infinite Space till Phantasy Star 5 så hade det antagligen sålt ett x antal tusen kopior mer och fått den upprättelse spelet förtjänar då det är en av de bättre titlarna Sega släppt ifrån sig under de senaste 10 åren.

Infinite Space går helt klart utanför ramarna och är på gott eller ont, beroende på vem du frågar, inte det mest lättillgängliga som går att hitta på DS:en.
Jag ska inte försöka ge mig på någon förklaring av stridssystemet, för det har Sega själva gjort genom en Infinite Space-skola på Youtube (https://www.youtube.com/watch?v=i-HsbrYGkpE), men kan säga att det både kräver strategi och snabbt tänkande medan man styr sina egenbyggda rymdskepp.
Det är klart frustrerande innan man kommit in i det men känns desto mer tillfredställande när man väl fått grepp om allt.

Tillskillnad från många japanska sci-fi-rollspel så känns Infinite Space just väldigt ”sci-fi-aktigt” och utspelar sig till större delen ute i en kall och mörk rymd.

Ar/Nosurge-serien

AR

Av alla Ar Tonelico- och Nosurge-spel har jag egentligen bara hunnit igenom Ar Nosurge som hittade ut till Playstation 3 2014 och lite senare till Vitan.

Det är knappast Gusts mest tekniska underverk de släppt men imponerar desto mer på andra plan såsom berättelsen där man får följa människans och Shari-släktets konflikter och jakt efter en ny planet att bosätta sig på men också striderna som närmast påminner lite om Valkyrie Profile fast mer taktiska.
Vill du ha mycket dialog och story i ett lite annorlunda designat universum så är Ar Nosurge väl värt att kolla in.

 

Rogue Galaxy

RG

Rogue Galaxy tillhör toppen av Level 5’s bästa spel och är ett färgglatt samt episkt äventyr med rymdpirater där resan sträcker sig genom varma ökenplaneter och tropiska djungler till skumma maffiaplaneter och städer som ligger i teknisk framkant.

Laddningstider existerar knappt, planeterna är stora med mycket att utforska och de actionbaserade striderna har man verkligen fått till.

Rogue Galaxy är ett perfekt exempel på hur man ska göra unik och riktigt bra sci-fi om man vill gå bortom det typiskt klassiska.

 

Lagrange Point

LP

Lagrange Point har länge stått på min önskelista och bara för något år eller två sedan översattes det för första gången till engelska via inofficiella kanaler.

Det tillhör en i raden av Konamis heta releaser från förr och är kanske det bästa, snyggaste och tack vare VRC7-chippet (!) det mest välljudande NES:en har att erbjuda.

Överlag är det ett väldigt klassiskt meny- och turbaserat rollspel där människan börjat etablera sig i yttre rymden.
Människan är som väntat däremot inte helt ensam och efter att flera rymdkolonier tappat kontakten med omvärlden ska man nu i rollen som Jin och ett team andra astronauter ta reda på vad som hänt.
Lagrange Point är inte bara bra för sin tid utan håller även idag en bra nivå!


Den andra Sidan av E3

20 juni, 2016

Som traditionen bjuder så tänkte jag sammanfatta årets E3 och fokus ligger som vanligt på de japanska rollspelen.

Square Enix hade som väntat och förståligt nog inte lika många bomber som sist men visade ändå upp mycket som Final Fantasy XV, XII, Star Ocean 5, Nier Automata, Dragon Quest VII och Dragon Quest Builders mm.

Nintendo som inte satsade lika stort utan någon Direct-sändning stal ändå showen med nya Zelda och lyckades också få med nya Paper Mario och Pokémon samt avslöjandet av Yo-kai Watch 2-lokaliseringen och det nya IP:et Ever Oasis.

I övrigt bland de större namnen såg vi mer från bland annat Persona 5, Tales of Berseria, Atelier Firis och Yakuza 0.

Vid det här laget har du antagligen redan läst om eller sett de flesta av titlarna jag nämnt ovan så istället för att fokusera på det självklara tänkte jag lista några av mina favoriter som syntes på E3 men som inte fått lika stor plats.

Fate/Extella (PS4/PSV)
PSP-titeln Fate/Extra var en klart glad överraskning när det begav sig och även om Fate/Extella bytt bort de turbaserade striderna mot mer actionbaserade likt Warriors-serien och Imageepoch är ute ur bilden som utvecklare ser det riktigt bra ut.
Väntan kommer heller inte att vara för lång då Xseed släpper det redan under kommande vintern!

Touhou – Scarlet Curiosity (PS4)
Touhou-serien eller rättare sagt projektet är en samling indiespel som tog sin början i Japan under mitten av 90-talet.
I grunden är det shmup-titlar det rör sig om men andra genres som RPG eller fighting har blandats in under åren.
För många i väst, inklusive mig själv, är det ganska okända spel men redan i år släpper NIS America shootern Touhou Genso Rondo – Bullet Ballet och Xseed actionrollspelet Touhou – Scarlet Curiosity till Playstaion 4.
Man har själv jämfört det med Ys-serien och elementen av ”bullet hell” samt Japans annars ganska okända indiescen gör det hela riktigt intressant.

The Legend of Heroes – Trails of Cold Steel 2 (PS3/PSV)
Föregångaren tillhör årets bästa spel med högsta betyg och uppföljaren kan inte komma snart nog.
Återigen är det klassiskt RPG som kombineras med socialt liv och lektioner fast denna gång verkar mecha-inslagen få en större plats!

OBS SPOILERS om du inte klarat första delen!

Akiba’s Beat (PS4/PSV)
Tillskillnad från Akiba’s Trip så ser uppföljaren Akiba’s Beat ut att vara ännu mer finputsat och bortsett från ett realistiskt återskapat Akihabara som sist även lagt till grottor som ger vibbar av Persona 3 och 4.
Ett stort steg framåt verkar man ha tagit och även berättelsen ser ut att kunna vara mer spännande.

7th Dragon III Code – VFD (3DS)
Trots den trista konkursen lever Imageepoch’s 7th Dragon-serie vidare genom Sega och denna gång får även vi i väst vara med på partyt!
Ett nytt RPG till 3DS:en är aldrig helt fel!

Caligula (PSV)
Atlus stora spel på årets E3 var utan tvekan Persona 5 men det Aquaria-utvecklade Vita-rollspelet Caligula var en överraskning man också hade med sig.
Bland annat är berättelsen skriven av Tadashi Satomi som ligger bakom scenariot till de två första Persona-spelen och visst finns även en liknande stämningen här?


Topp 5 Dungeon Crawlers

11 februari, 2016

W

För att hypa upp lite inför fredagens release av Etrian Odyssey 2 Untold tänkte jag lista min topp 5 Japanska dungeon crawlers som följer den mer klassiska mallen med menybaserade strider och i förstapersonsvy.

Genren var länge en stor del av de västerländska rollspelen, inte minst under 80-talet när stora titlar som exempelvis Wizardry eller The Bard’s Tale hittade ut, men längst vägen känns det som att man övergav dem.
I Japan lokaliserades flera av de västerländska titlarna men även egenutvecklade spel som Dungeon, The Black Onyx eller The Hearth of Phantasm och genren nådde minst lika stora framgångar där.
Det verkar som att dungeon crawl-genren lämnade ett starkt intryck efter sig för idag är det i stort sätt bara Japan som håller spelen vid liv.

5. Wizardry – Labyrinth of the Lost Souls (PS3 via PSN/iOS)

Wiz

De senaste Wizardry-spelen är ett ypperligt exempel på hur Japanska utvecklare fört vidare det västerländska arvet.
I och med Wizardry – Labyrinth of the Lost Souls lyckades man skapa en trogen uppföljare till serien fast med en egen ”Japansk touch”

Det är varken det längsta eller svåraste spelet i serien men priset rättfärdigar längden utan problem och frustrationsnivån blir aldrig särskilt hög utöver att man kan känna sig lite bestraffad vid ”level-up” då ens ”stats” både kan öka och minska.

4. The Dark Spire (DS)

DS

Om Wizardry – The Labyrinth of Lost Souls är en bra inkörsport så är The Dark Spire nästan det motsatta och något för alla som vill ha en dungen crawler som påminner om de första spelen i genren.
Tycker man originallägets grafik känns för modern finns valet att slå på ett retroläge där bilden omvandlas till det absolut mest primitiva som består av svarta väggar och vita kanter likt bilden längst upp i inlägget.

En mer trogen dungeon crawler kan man knappt fråga efter och genom en liten mängd bilder och mer text sätts fantasin ofta på prov.

3. Shining the Holy Ark (Saturn)

SthA

Tillskillnad från strategirollspelen Shining Force 1-3 så gick Sega tillbaks till seriens rötter likt Shining in the Darkness.
Shining the Holy Ark lämnar däremot ett desto starkare intryck och både innehåll och den balanserade svårighetsgraden är bättre.

Medan många dugneon crawlers har ett liknande upplägg med en stad som man kan återvända till mellan grottornas olika våningar så har Shining the Holy Ark en uppbyggnad som nästan påminner om ett klassiskt konsolrollspel med flera städer, grottor och mer story än vanligt.
Trots sin ålder känns det än idag lite uppfriskande och klart ett av Saturn:ens bättre titlar.

2. Etrian Odyssey Untold (3DS)

EOU

Oavsett del i Etrian Odyssey-serien så är det ett riktigt bra köp.
Untold sticker däremot ut lite extra och även om det är en remake/nyrelease av originalet har man lagt till ett storymode som utan att bli för dialogtungt ger lite mer liv och personlighet.

Vad som annars varit seriens genomgående stora styrka så är det kartritandet där man själv genom pekskärmen får rita upp varje våning och göra notiser som kan vara till nytta.

1. SMT – Strange Journey (DS)

SMT SJ

Shin Megami Tensei-serien har genom åren bjudit på många dungeon crawlers och Atlus har ett gediget bibliotek bakom sig men favoriten är deras Strange Journey från 2009.
Få DS-titlar har ens varit i närheten av att kunna förmedla samma tunga och råa atmosfär som späs på av ett fantastiskt soundtrack.

Miljöerna som annars brukar domineras av skolungdomar har bytts ut mot ett team soldater som begett sig till ett övergivet ställe på Sydpolen där svarta hål och demoner börjat innebära en fara för omvärlden.

Som serien tidigare gjort sig känd för så är det en hög svårighetsgrad och många gånger gäller det att kunna hitta fiendens svaghet och sätta ihop en bra grupp med tillfångatagna demoner som kan slåss på din sida.

 


Årets spel 2015

31 december, 2015

Årets sammanfattning av det bästa och sämsta jag spelat har fått en klart mindre plats i år.
De senaste åren har jag varje dag under december listat alla spelade rollspel och även om jag hade haft tid till det i år är jag inte ens i närheten av att ha hunnit med 24-31 stycken.
Jag har istället fokuserat mer på retro och för ovanlighetens skull andra typer av spel än just Japanska rollspel.

Överlag känns ändå 2015 som ett ganska svagt år med förseningar som Zelda U och Persona 5 men också en del ”besvikelser” i olika utsträckning som Final Fantasy Type-0, Dragon Quest Heroes, Tales of Zestiria och icke-rollspelet Metal Gear Solid 5.

Sedan har jag visserligen inte hunnit med Yakuza 5, Fallout 4, ska snart påbörja Trails in the Sky Second Chapter, inväntar otåligt leveransen av Trails of Cold Steel och Xenoblade Chronicles X har jag kommit av mig i efter en 12 timmars speltid.

Med det sagt tänkte jag i alla fall lista mina 6 favoritspel från året som gått.

Årets portning/remake:

– Final Fantasy VII (PS4, RPG) –

FF7

Det mesta har nog sagts om Final Fantasy VII vid det här laget. Det är mitt absoluta favoritspel genom tiderna och även om jag föredrar originalets bild på en CRT-skärm som känns mer naturlig är den nya utgåvan klart välpolerad runt kanterna.
Ett 16:9/Widescree-läge och lite andra bildval som konstgjorda scanlines hade klart varit välkommet men de största nyheterna sitter istället i det speltekniska.

Närsomhelst kan man aktivera tre nya funktioner, närmare bestämt stänga av de slumpmässiga striderna, öka farten eller ett läge där HP/MP samt limitarna går till max, och det är en perfekt nyhet för mig som redan spelat Final Fantasy VII flera gånger om och nu bara vill njuta av berättelsen, musiken och kunna hitta nya detaljer i världen.

Årets 2 Icke-rollspel:

– Transformes Devastation (PS4 mm, Action) –

TD

Platinum Games senaste tolkning av Transformers är lika mycket en nostalgisk tripp till seriens bästa design som det är grym action kombinerat med mindre RPG-element och looting.
Det har definitivt inte årets största budget men vem behöver det när Platinum återigen visar hur man gör snabba och tighta stridssystem.

– Steins;Gate (PS3/PSV, Visuell Novell) –

S;G

Steins;Gate är för oss västerländska konsolspelare något så ”unikt” som en helt renodlad visuell novell. Det finns ingen RPG-, pussel- eller simulator-del här utan istället är det text, bilder och mindre kontroll i form av SMS och samtal via en telefon.

TV-serien, som faktiskt är baserad på samma spel till annat format och från ett tidigare år, är bland det bästa som skapats från den japanska animeindustrin och även om tempot inte riktigt blir lika bra här är berättelsen fortfarande intakt där ett vardagligt Akihabara blandas med humor, tidsresor och en stor portion otaku-kultur.

Årets 3 bästa rollspel:

– Tokyo Twilight Ghost Hunters (PS3/PSV, SRPG/Viseull novell) – 

TTGH (1)

Tokyo Twilight Ghost Hunters är lite utav Japans motsvarighet till Ghostbusters där den härligt och färgglatt sammansatta gruppen The Gate Keepers måste jaga spöken som annars hemsöker stadens invånare.
Kombinationen av dels visuell novell med mycket text och dels strategirollspel med stundtals kluriga strider är även den lika bra och passar fans av båda genrer.

– LBX (3DS, ARPG) – 

LBX

Årets största överraskning står Level 5 och deras LBX, eller Little Battlers Experience, för.
I vad som liknar ett framtid Tokyo har folk blivit som tokiga i de små radiostyrda robotarna som man kan samla på, bygga ihop och strida med.
För att vara en serie som likt Pokémon verkar vara riktad mot en yngre publik har det ändå ett bra djup i byggandet av LBX-robotar och berättelsen får oväntat mycket tid.
Level 5 har gjort det igen!

– Bloodborne (PS4, ARPG) –

BB (3)

Även om Bloodborne inte placerar sig på samma höga nivå som Demon’s- eller Dark Souls och känns lite mer begränsat när det kommer till vilken spelstil du kan välja så är det ett friskt avbrott från fantasy-temat där en mer viktoriansk tid med starka Lovecraft-element får ta över.

Atmosfären är på topp, berättelsen som kretsar kring stadens dåtida förfall subtilt presenterad och designen med sin fantastiska arkitektur bland det mest imponerande som skådats i spelväg.