Master System-samling: 4 ”minirecensioner”

21 maj, 2017

För att inte bara fokusera på själva samlandet, vilket jag gjort större delen av mina inlägg, och då jag hunnit spela igenom flera titlar de senaste månaderna tänkte jag väldigt kort skriva av mig om några utvalda titlar.

Ys the Vanished Omens

Ys

Falcoms första action-RPG i sin Ys-serie imponerade inte på mig när det släpptes till PSP:n tidigare då det var väldigt kort och mer utav ett smakprov inför uppföljaren som tar vid precis där ettan slutar.
Till Mastern hade jag desto roligare, skulle vilja säga att det nu var ett riktigt bra spel, kanske för att jag visste vad jag hade framför mig denna gång men också på grund av ett långsammare tempo vilket höjer speltiden något. Synd bara att vi inte hade samma lycka att få Ys II till konsolen också.

4 av 5

Scramble Spirits

Scramble Spirits

Scramble Spirits, en väldigt klassisk scrollande shooter som ursprungligen släpptes i arkadhallarna, gör inte mycket nytt men allt väldigt bra. Längden är perfekt, svårighetsgraden lagom, antalet continues generöst, flera power ups och tillskillnad från många andra shmups till konsolen stöd för två spelare.
Ett billigt och väldigt bra köp!

4 av 5

Donald Duck – The Lucky Dime Caper

Lucky Dime Caper

Man kan inte beskylla Lucky Dime Caper för att inte vara snyggt men särskilt roligt var det inte. Det är ett typiskt plattformsspel med Kalle i huvudrollen men allt känns alldeles för stelt och att behöva spela om allt när liven tar slut, vilket de kan göra fort, ett inslag som jag har svårt för.
Att detta släpptes samma år, 1991, som Quackshot är lite utav ett mysterium för mig.

2 av 5

Donald Duck – Deep Duck Trouble

DDT

Två år senare, dvs 1993, släpptes en klart mycket bättre uppföljare i form av Deep Duck Trouble. Att det är en sen Master System-release syns då det kan vara en av konsolens vackraste spel och visar vilken liga Mastern grafisk ligger i jämför med exempelvis Nintendos gråa låda 🙂

Spelet ger mer vibbar av Quackshot vilket är ett av mina favoritspel, styrningen riktigt tight och man behöver aldrig oroa sig för att kastas tillbaks till startskärmen vid game over.

4 av 5


2017 års mest efterlängtade

19 januari, 2017

Trots ett riktigt bra föregående år med både efterlängtade och överraskande releaser så ser 2017 ut att kunna hålla lågan vid liv.
Som inför varje nytt år tänkte jag lista mina 10 favoriter som sticker ut lite extra och såklart med fokus på japanska RPG:n och lite visuella noveller.

10. The Silver Case HD (PS4, 21/4 EU)
The Silver Case HD finns redan ute till Steam, i Japan släpptes det första gången 1999 till Playstation 1 och var vid den tiden Grasshoppers och Suda’s första verk som kombinerar peka-och-klicka-äventyr med en visuell novell.
Berättelsen tar passande nog vid år 99 i Japan där en seriemördare som börjat terrorisera staden 24 Wards måste stoppas.
Förhoppningsvis blir det lika spännande som det låter!

09. Yakuza 0 (PS4, 24/1 EU)
Egentligen har jag bara spelat Zombie-delen Dead Souls och delar av Yakuza 4 men känner att kommande Yakuza 0 kan bli en bra nystart för att sedan ta mig igenom seriens övriga delar.
Yakuza 0 tar oss tillbaks till ett Japan år 1988 med välkända ansikten och gameplay likt seriens övriga delar. Att Sega även ger oss en fysisk release denna gång är såklart ett stort plus!

08. Akiba’s Beat (PS4/PSV, 14/3 US)
Jämfört med de två tidigare delarna i Acquires ”Akiba-serie” så ser Akiba’s Beat ut att kunna bli den mest välpolerade titeln av dem.
Återigen kommer ett verklighetstroget Akihabara ligga inför våra fötter men man har även denna gång utlovat en seriösare berättelse, ”ordentliga” grottor och striderna som fortfarande är actionbaserade ska ha fått sig en uppgradering.
Det låter såklart lovande!

07. Caligula (PSV, 2017 EU/US)
Caligula var en av förra årets E3’s mest intressanta spel bland de mindre kända titlarna och utvecklas av Aquaria  och med Atlus som utgivare.
Persona-vibbarna finns där och berättelsen är skriven av Tadashi Satomi som varit med och utvecklat de två första Persona-spelen.

06. Yo-Kai Watch 2 (3DS, 2017 EU)
Efter en riktigt lyckad start med Yo-Kai Watch förra året ser tvåan ut att kunna fortsätta på samma spår.
Förhoppningsvis introducerar Level 5 oss inför många nya ”Yokai’s” att fånga och lite nya idéer som kan få det att kännas lite fräschare.
Sen ska bara Nintendo lyckas släppa det här också för tystnaden inför EU-releasen har varit lite för tyst den senaste tiden.

05. Nier Automata (PS4, 10/3 EU)
Nier tillhör en av förra generationens större överraskningar och uppföljaren med delvis Platinum Games i utvecklingen ser ut att kunna leverera på samma nivå.
Musiken känns fortfarande lika välljudande, designen sig lik och striderna ser ut att kunna ha tagit ett steg uppåt sedan sist.

04. Xenoblade Chronicles 2 (Switch, 2017)
Efter en lite bitter eftersmak av Xenoblade Chronicles X känns det som att Monolith Soft återvänder till det som gjorde originalet så bra dvs mer storyfokuserat, bättre musik och en personligare design.
Nintendo överraskade stort när man visade upp spelet under sin sändning och Switch har redan nu en riktigt bra line-up för dess första år.

03. Tales of Berseria (PS4/PC, 27/1 EU)
Även om seriens senaste delar som Xillia 1 och 2 samt Zesteria inte tillhört dess topp så är det svårt att inte känna sig förväntansfull inför en ny Tales of-release.
Jag har faktiskt undvikit spelet såhär på förhand men hoppas såklart på en levande värld med bra berättande och ett stridssystem som lever upp till dess övriga delar.

02. Zelda Breath of the Wild (Switch/Wii U, 3/3 EU)
Väntan på ett nyutvecklat Zelda i huvudserien har varit lång men snart är det dags.
Jag älskar designen och världen ser sådär spännande härlig ut att bara bege sig ut och utforska i timmar.
Nintendo verkar ha gjort många rätt med Breath of the Wild, utan för många ”gimmicks” och istället ett spel som nästan återvänder till seriens rötter.

01. Persona 5 (PS3/PS4, 4/4 EU)
Efter två riktigt lyckade Persona-spel i rad är det svårt att inte känna sig hypad på den femte delen.
Den tidigare Persona-känslan med skolliv och mystik finns fortfarande kvar, det ser riktigt bra ut och med både en högre budget samt längre utvecklingstid än vanligt kan det bli seriens mest polerade del.


RPB – Role Playing Beat ‘em Ups (Del 1)

23 oktober, 2016

Glansdagarna för de sidoskrollande beat ‘em up-spelen som en gång i tiden var lika populära i arkadhallarna som till hemmakonsolerna är sedan länge över.
Visst finns det lite ljusglimtar här och där men några större satsningar är väldigt ovanligt att se.
Jag skulle kunna prata på länge om hur fantastiska spel som Streets of Rage II eller Turtles IV är men istället tänkte jag blanda två av de bästa världar i form av sidoskrollande beat ‘em ups och rollspel.
I grunden kommer spelen att vara just beat ‘em ups men med RPG-inslag i form av exp, level ups eller equipment i någon form.
Det finns mer titlar av det slaget än vad man kan tro och minst två delar men kanske tre kommer att komma med tiden.

The King of Dragons

kod
Format: Arkad/SNES/PS2/Xbox/PSP
Release: 1991
Utvecklare: Capcom

Nämn Capcom och Beat ‘em Up i samma mening och de flesta för antagligen tankarna till deras Streets of Rage-liknande serie Final Fight.
Den Japanska utvecklaren ligger däremot bakom mer än så, mycket mer, närmare bestämt bort mot en 15 Beat ‘em Ups utöver deras Final Fight-serie.
Ett av dem är The King of Dragons vilket också var Capcoms första mer fantasyinspirerade titel i genren.

Super Famicom-releasen från 94, som jag gett mig i kasst med, känns klart väldigt basic och grafiskt en bit efter sin tid.
Du har bara en vanlig attack, beroende på karaktär en svårtajmad blockförmåga, du kan hoppa och slutligen använda magi i utbyte mot förlorad hälsa.
Förklaringen i dess något mer primitiva upplägg och bild ligger med stor sannolikhet i att spelet ursprungligen släpptes till arkadhallarna redan 1991.
Däremot att slowdowns förekommer i portningen kan man inte skylla på åldern och som med många arkadspel som även kom till konsol från den tiden tillåts bara 2 spelare istället för 4.

RPG-delen kommer in i form av ett enkelt exp och level up-system där varje ny level ger lite mer HP. Det gäller i alla fall för arkadreleasen och till Super Famicom för vad jag hört, utan att kunna testa själv, tog man bort HP-ökningen i den amerikanska samt europeiska versionen så erfarenhetspoängen som däremot fortfarande finns kvar blev helt meningslösa.

Går du in med inställningen om ett bra beat ‘em up blir du antagligen inte besviken men RPG-delen hade kunnat varit mer närvarande. Fick jag önska lite själv hade jag velat se ett öppnare upplägg där man hade kunnat spela om banor, lagt till en ordentlig MP-mätare för magin och lite butiker mellan banorna där man hade kunnat handla nya vapen eller items.
Antalet continues känns också väldigt snålt tilltaget, 3 continues med 5 credits per gång vilken även delas i co-op, och även om svårighetsgraden känns bra balanserad är det för lite för att ta sig igenom alla 16 banor.

Så sammanfattningsvis; The King of Dragons är ett bra beat ‘em Up i en klassisk fantasyvärld men är det ett RBP du vill ha så finns det bättre alternativ.

 

Dungeons & Dragons – Tower of Doom

dd

Format: Arkad/Saturn/eShop/PSN/XBLA/Steam
Release: 1993
Utvecklare: Capcom

Dungens & Dragons – Tower of Doom, även det utvecklat av Capcom, är den första delen av två och en klar förbättring på de flesta plan sedan The King of Dragons.
Mycket av det jag saknade finns nu med som alternativa vägar, en enklare butik med items, ett inventory som kan rymma allt från ”sub-weapons” till magi och olika ringar.

Som sedvanligt lär arkadversionen vara den bästa men klart otympligast att skaffa.
Kvar finns då den lite dyrare Saturn-samlingen, Dungeons & Dragons Collection, eller den senaste releasen till diverse digitala kanaler i form av Dungeons & Dragons – Chronicles of Mystara.
Jag har spelat båda utgåvorna och även om ingen av dem är perfekta har de sina egna styrkor och svagheter.

Saturn-releasen ser klart bättre ut, förutsatt att du spelar på originalhårdvara, men stödjer bara 2 spelare jämfört med arkadens 4:a.
Den är dock importvänlig även om större delen av texten är på japanska.

Den digitala och desto billigare releasen till PSN, XBLA osv är mer trogen arkadreleasen, har stöd för fyra, är helt på engelska men ser riktigt illa ut hur mycket du än försöker ställa in allt i menyerna i form av skärmformatet och konstgjorda scanlines.
Ögonen vänjer sig dock något efter ett tag och oavsett vilken version man ger sig på så bjuder det på bra action i en härlig och stämningsfull D&D-värld.

 

Dungeons & Dragons – Shadow Over Mystara

dd2

Format: Arkad/Saturn/eShop/PSN/XBLA/Steam
Release: 1996
Utvecklare: Capcom

Den andra och sista delen av de två D&D-spelen som också ingår i samlingarna jag nämnt ovan fortsätter på samma spår och är en direkt uppföljare till föregångaren.
Lite nyheter har lagts till som en specialattack, en dash-förmåga och möjligheten att välja en annan karaktär vid continue-skärmen ifall man vill variera sig.
Det tar såklart bort lite utav RPG-känslan då man vill hålla sig till ”sin” karaktär men såklart ingen som tvingar en att byta.

Shadow Over Mystara var en av Capcoms sista Beat ‘em Up-releaser och antagligen den bästa av deras ”fantasy-RPB’s”.

 

Dragon’s Crown

dc

Format: PS3/PSV
Release: 2013
Utvecklare: Vanillaware

Dragon’s Crown är ett av få riktigt ambitiösa försök att gå bortom de annars mer retroinspirerade beat ‘em upsen som vi fått se de senaste tio åren eller så.
Däremot började Dragon’s Crown redan som ett Saturn-spel och var tungt inspirerat av Capcoms ovanstående D&D-duo.
Projektet lades ner, togs upp igen och släpptes tack och lov till Playstatin 3 samt Vita 2013.

Likheterna finns definitivt där, allt ifrån fiendedesign till miljöer men Vanillawares träffsäkerhet har gjort det det hundra gånger vackrare med handritade och överdimensionerade karaktärer i ett riktigt atmosfäriskt äventyr.

RPG-delen överskuggas inte det minsta av beat ‘em up-inslagen och utifrån en hubbstad kan du fritt ta dig igenom de olika platserna för nå målet och hitta reliken The Dragon’s Crown.

Dragon’s Crown är en enda stor fantastisk hyllning till den den klassiska fantasy vi kommit att älska och resultatet är riktigt bra!


Star Ocean 20-årsjubileum

19 juli, 2016

För över ett år sedan kändes det mindre bra då Tri-Ace blivit uppköpta av ett mobilföretag och ett nytt Star Ocean, till en stationär konsol i all fall, kändes långt borta.
Men Star Ocean 5 avslöjades snabbt därpå, hittade nästan lika snabbt ut världen över och idag var det exakt 20 år sedan serien tog sin början i form av Star Ocean – Fantastic Space Odyssey från 1996.
Detta måste ju såklart uppmärksammas lite extra och därför tänkte jag ta mig en titt på seriens fem huvudnummer och ensamma sidospår i SD-ordning (Space Date).

SO1

 

SD10 – Star Ocean 4: The Last Hope (360/PS3)

Star Ocean 4 har fått sin beskärda del av kritik och visst håller jag med till viss del där karaktärerna kan kännas överspelade, ansiktena ser klart märkliga ut och alla diskbyten fram och tillbaks i 360-versionen irriterande.

Däremot tillhör striderna seriens bästa och mest putsade och av alla delar är det egentligen bara fyran som tar en med på en resa ut i rymden mellan flera olika planeter i ett episkt rymdäventyr.

För ett stort fan av serien är det underbart att få bege sig tillbaks till planeten Roak för första gången i full 3D och personligen älskar jag alla de referenser och bakgrundshistorier som kopplar ihop med seriens övriga delar. Exempelvis får vi se hur den återkommande lagen ”Underdeveloped Planet Preservation Pact” som inte tillåter för avancerade civilisationer att inte beblanda sig med outvecklade sådana faktiskt kom till.
Star Ocean 4 har sina brister men likaså sina starka sidor som tyvärr väldigt ofta glöms bort.

SD46/SD346 – Star Ocean: Fantastic Space Odyssey (SFC/PSP)

Efter att tidigare jobbat under Wolf Team hoppade de ”tre essen” Gotanda, Norimoto och Asanuma av för att starta upp Tri-Ace och släppa sitt debutspel där man stod med ena foten i klassisk ”medeltida” fantasy och den andra i ett Star Trek-inspirerat universum som skulle komma och kallas Star Ocean.

Resultatet blev lyckat, riktigt lyckat och tillsammans med deras tidigare Wolf Team-titel Tales of Phantasia tillhöra Super Famicomens snyggaste och största spel.
Alla detaljer i miljöerna, som spegelbilden i vattnet, skorstenarnas rök eller grenarnas vajande i vinden, får det att kännas riktigt påkostat och ger en varm känsla inombords.
Star Ocean är en av konsolens bättre spel och är uppe i samma liga som de bättre som Final Fantasy VI, Chrono Trigger och Dragon Quest V.

PSP-releasen som släpptes under 2008 är lika bra den. Mycket nytt följde med där och inte minst känns striderna mer polerade, du har mer kontroll över karaktärerna, mellansekvenserna i snygg animestil har lagts till och för första gången översattes det officiellt till engelska.
En annan nyhet är världskartan som tidigare inte fanns med utan till Super Famicom slipper du en grafiskt ”nedskalad” världskarta vilket såklart är originalets största övertag.

Berättelsen är däremot överlag intakt mellan de två och framförallt för sin tid väldigt välskriven där man på den outvecklade planeten Roak måste hitta ett botemedel till en sjukdom som börjat förvandla invånarna till sten.
Snabbt kommer man i kontakt med den yttre rymden och kastas till och med 300 år bakåt i tiden.

SD366 – Star Ocean 2: The Second Story (PS1/PSP)

Med bara 20 års mellanrum tar Star Ocean 2 sin början där man får välja att spela utifrån Claude C. Kennys eller Rena Lanfords perspektiv.
Berättelsen är i stort sätt den samma, med många alternativa slut och den tar sin början på den outvecklade planeten Expel där ett meteoritnedslag fört med sig monster och naturkatastrofer.

Tvåan är för många inklusive mig själv seriens höjdpunkt och även om striderna inte nått sin absoluta topp här drar det de längre strået vad gäller berättelse, miljöer och karaktärer.
Striderna är med det sagt inte dåliga, de är en klar uppgradering sedan SFC-versionen och bygger på samma motor som ettan hade till PSP.

Skillnaderna mellan PS1- och PSP-versionen är inte lika stora som föregångaren, antagligen för Star Ocean 2 redan från första början var så bra och det är ett måste till Playstation 1-samlingen.

SD368 – Star Ocean: Blue Sphere (GBC/Mobil)

Den enda direkta uppföljaren som med samma karaktärer från Star Ocean 2 fortsätter två år efter dess slut är också den enda delen som ännu inte översatts in- eller officiellt.

Det finns däremot inte mycket att säga om spelet, det är ett av mina mest efterlängtade, det är en engelsk översättning påbörjad och för att skapa lite hopp kom faktiskt en fransk sådan för bara något år sedan.

SD537 – Star Ocean 5: Integrity and Faithfulness (PS3/PS4)

Trots att seriens senaste del ligger långt in i tidslinjen har man efter fyrans kritik försökt att gå tillbaks till seriens tidigare delar.
Hela Scenariot känns väldigt bekant sedan Star Ocean 1 och istället för flertalet planeter håller man sig i stort sätt till en enda.

Det känns mer fokuserat, det är en lite berättelse i ett stort universum och speltiden landar på en 20-25 timmar för en normal genomspelning.
Jag har inget emot den kortare längden, det kändes lagom, att vi endast besöker en planet gjorde mig inget heller men planeten Faykreed kunde ha haft lite fler städer och grottor att besöka.

Presentationen kändes också rätt tråkig där antalet regisserade mellansekvenser var för få och istället bestod större delen av dialog där man hela tiden hade kontroll över sin karaktär.
Jag förstår idén om att låta spelare ständigt vara i kontroll men samtidigt tappar man mycket där man genom exempelvis fasta kameravinklar och svepningar kunde förmedla en känsla och en mer ”filmisk” presentation. Nu faller det något för en berättelse om annars är rätt bra och med karaktärer som nästan är i samma klass som Star Ocean 2.

Stridssystemet är annars som väntat på topp, ordentligt actionpackat, att ha sju karaktärer samtidigt under strid fungerar perfekt trots viss oro innan releasen och genom ett sten-sax-påse-liknande upplägg kan strategi användas även om det lätt går lite för fort och man går ”all in” istället.
Att levla känns även det riktigt bra, rollsystemet tillåter många olika kombinationer av ”byggande” och det känns som att man ständigt lär sig någon ny förmåga.

Star Ocean 5 är lite som Star Ocean 4 då det inte är seriens jämnaste spel men dess svaga punkter lyfts helt klart upp av dess starkare.

SD772 – Star Ocean 3: Till the End of Time (PS2)

Star Ocean 3, den hittills sista delen i universumet, är tätt efter Star Ocean 2 min andra favorit i serien.

Det känns att Star Ocean 4 byggde vidare på samma stridssystem som här fast trean har ett ganska ovanligt inslag som innebär att man ”dör” när MP:n är slut. Striderna kräver alltså att man både har koll på HP: och MP:n vilket till en början känns rätt annorlunda.
Det är mer eller mindre ett Star Ocean, snabba grymma strider, ett fantastiskt soundtrack och en ny planet i fara.
Det många antagligen minns mest från Star Ocean 3 är inte det utan antagligen vändningen som kommer närmare spelets slut.

Har du inte spelat Star Ocean 3 än så kommer en STOR SPOILER nu och för resten av texten.

Att det visar sig att hela Star Ocean-universumet egentligen bara är en enda stor simulator har gjort många upprörda och menar att hela serien förkastas.
Det var helt klart en vågad vändning men inget jag har så mycket emot. Teorin om att vi själva är en simulator är riktigt intressant och tänkt dig att morgondagens rubriker bekräftar att vi lever i en.
Vad skulle det ändra? Det du kände eller mindes dagen innan skulle fortfarande finnas kvar och att inget längre har någon betydelse håller jag inte med om.


4 favoriter från första halvan

6 juni, 2016

Första halvan av 2016 har passerat och även om de riktigt stora releaserna som Star Ocean 5, Final Fantasy XV eller Persona 5 ännu inte släpps har det varit en riktigt bra inledning på året.
Det känns som att jag inte riktigt haft tiden till att skriva om dem än (Yokai is why!) så därför tänkte jag göra en kortare sammanfattning av mina fyra favoriter.

The Legend of Heroes – Trails of Cold Steel (PS3/PSV)

Efter att i början av året lagt ifrån mig Trails in the Sky Second Chapter då det kändes lite för repetitivt och likt originalet var det istället dags för Falcoms första del i Trails of Cold Steel-trilogin.

Samtidigt som man lyckas hålla kvar mycket av det som gjort de tidigare spelen så bra, som dialogen, designen, världens historia och alla detaljer, så har man också hoppat på simulator- och skoltrenden som blivit allt mer populär bland RPG-utvecklare efter Atlus genomslag med Persona 3 och 4.
Resultatet är i alla fall riktigt lyckat där man blivit antagen till militärakademin Thor och specialklassen ”Class VII”.

Klassiskt menybaserat ”RPG:ande” kombineras med skola, nya kompisar och studieresor runt om kontinenten Erebonia och det är lätt att sugas in i dess historia och värld.
Det var länge sedan ett nytt rollspel greppade tag i mig som just Trails of Cold Steel och efter 50-60 timmars speltid som det tog att ta sig igenom första delen i trilogin längtade jag bara efter mer.

5 av 5

Stella Glow (3DS)

Efter sin tråkiga konkurs under förra året så fick vi i Europa till sist Imageepoch’s sista spel som också är en av deras bästa.

Vid en första anblick kan Stella Glow se ut att vara ett väldigt klassiskt, men också välgjort, strategirollspel men tack vare dess ”Free Time”-system där du mellan strider och story-dialog kan spendera din begränsade tid med att bland annat ta dig an jobb i stadens butiker och barer eller stärka din relation med dina allierade.

Återigen är det alltså ett spel som hoppat på ”Sim-trenden” och även här fungerar det riktigt bra där relationsbyggandet faktiskt känns meningsfullt och ger dig nya fördelar i kommande strider.

Ska du bara välja ett strategirollspel från första halvan av 2016 så är det utan tvekan Stella Glow som gäller och Ja, då har jag spelat igenom Fire Emblem Fates också.

4 av 5

Dark Souls III (PS4/X1/PC)

När Demon’s Souls släpptes 2009 kom det som en frisk fläkt som utmanade ett annars ganska förlåtande klimat.

Dark Souls, likt Demon’s Souls, är en favorit i serien och byggde vidare på konceptet där allt kändes större, snyggare och farligare.

Sen kom Dark Souls 2 och även om det fortfarande är en riktigt bra del med en atmosfär och berättelse i högsta klass så finns det mycket att kritisera när man väl ställer det mot föregångarna.
Inte minst var bandesignen mer spretig med många återvändsgränder, svårighetsgraden ett steg bakåt och bossarna varken minnesvärda eller storslagna där samma taktik fungerade om och om igen.

Bloodborne återtog mycket av Dark Souls 2’s svagheter, var en välkomnande avstickare i fantasyträsket men trimmade tyvärr ner RPG-inslagen i förmån för en mer lättillgänglig approach.

I och med Dark Souls 3 känns det som att From Software lärt sig mycket genom seriens tidigare delar och gameplayet är utan tvekan det mest slipade och det känns som att man nästan överträffat sig själva när det kommer till bossarnas variation.
Tyvärr saknar de lite utmaning och det känns som att den största faran ligger hos de vanliga fienderna och vägen dit istället.
Historien känns som vanligt på topp, det finns mycket lore samt teorier och kopplingen till originalet mer tydligt tillskillnad från Dark Souls 2 som var lite mer kryptisk.

Även om Dark Souls 3 inte är seriens bästa så är definitivt ett värdigt slut på vad som sägs vara den sista delen i Dark Souls-trilogin. Det sista Souls-liknande spelet tror jag däremot inte att det är.

4 av 5

Yo-kai Watch (3DS)

Efter att varit ute i Japan sedan några år tillbaks och redan hunnit blivit en stor hit där med flera spel, serier, filmer och prylar i massor så har även vi i Europa fått hit fenomenet signerat av Level 5.
Att Yo-Kai Watch ofta jämförs med Pokémon är förståligt. Fickmonsterna har bytts ut mot spöken som ligger bakom både konstiga händelser och folks humör.

Där någonstans stannar också likheterna och efter någon timmes spelande med Yo-Kai Watch är det knappast Pokémon man tänker på.
Medan Pokémon är en resan genom världen för att ”fånga fler” så stannar Yo-Kai Watch kvar i den mysiga staden Spingdale där man får lösa problem och hitta nya Yokais.

Striderna är också ganska självgående, alla attackerar per automatik och sedan gäller det istället att använda dess specialattacker i rätt tid, hela dem och rotera hjulet för att välja vilka tre av sex Yokais som ska stå i främre ledet och då delta i striden.
Till en början kan det känns lite rörigt men tröskeln krymper snabbt och striderna känns snabba och samtidigt kräver att man tänker efter och använder ”rätt” Yokais.

Om Yo-Kai Watch får samma genomslag i väst är tveksamt men riktigt bra är det där Yokai-designen sträcker sig från Pikachu-gulligt till rent ut sagt bisarr.

4 av 5