52 spel på 1 år: Spel 14-15

28 juni, 2015

14. Mother 3 (GBA, Rollspel)

M3

Det första som slog mig med vad som ser ut att bli Itoi’s sista Mother-/Earthbound-spel Mother 3 var hur annorlunda mycket kändes tillskillnad från de två föregångarna.

Även om spelet kändes riktigt välgjort saknade jag allt det som jag kommit att älska med serien och det var svårt att förstå hyllningskörens lovord för del tre.
De idylliskt skapade amerikanska förorterna var nu utbytta mot miljöer i vilda västern-tema och den äventyrliga känslan med en ung pojke i ledet utbytt mot en familjetragedi där nya huvudkaraktärer avlöste varandra inför varje nytt scenario.

De första timmarna blev lite utav en besvikelse och istället för att uppskatta den perfekta balansen mellan humor och tragedi vilket följer spelet ända igenom eller alla små detaljer som finns där var det enkelt att drömma sig bort till vad det hade kunnat vara istället.
Sedan hände något, kapitel 4 tog sin början, pojken Lucas tog täten och världen började formas likt tidigare delars mall.
Mother 3 blev i slutändan ett spel som växte allt mer på mig och så här i efterhand är det ett riktigt bra avslut på en av Nintendos bästa serier.

4 av 5

15. Puzzle & Dragons Z + Super Mario Bros. Ed (3DS, Pussel/Rollspel)

P&D

Efter att ha varit en av de största F2P-spelen någonsin i hemlandet Japan har Nintendo hoppat på tåget genom att släppa dubbelpaket med Puzzle & Dragons Z samt en ny Mario-version till 3DS:en.
Att lägga till Mario känns nästan som en självklarhet men personligen valde jag det klassiska läget när jag nu för första gången fick pröva fenomenet utan några mikrotransaktioner.

Puzzle & Dragons påminner mycket om en kombination mellan pusselrollspelet Puzzle Quest och Nintendos egen Pokemon-serie där du samlar monster, levlar dessa och tar dig igenom grottor som går på räls med vissa vägval likt en railshoter.

Striderna är enkla att komma in i och passar bra för 3DS:ns skärm där målet är att pussla ihop orber av samma färg för att på så sätt låta dina monster med motsvarande element (färger) utföra sina attacker eller speciella egenskaper.
Då det går på tid krävs det lite planering men oftast går det med lite tur lika bra att få ihop långa kombinationer av olika element och då kanska snabbt få övertaget.

De första timmarna flyter på ganska snabbt, lite beroendeframkallande kan det vara och att ta sig an en grotta eller två innan läggdags funkar perfekt.
Men där någonstans tar det också stopp, det kan snabbt bli enformigt och känslan av att det ursprungligen var ett spel riktat mot mobilglada buss- och tågresenärer står klart.
Vore det inte för min ”52 spel på 1 år”-utmaning hade jag antagligen stannat halvvägs in och läget med Mario känns inte som en tillräckligt stor nyhet för att jag ska ge mig på andra halvan i paketet.

2 av 5

Annonser

Recension: Bloodborne (Spel 10/52)

11 april, 2015

BB (1)
Plattform: PS4
Genre: Actionrollspel
Utvecklare: From Software

Natten har bara hunnit börja, det kommer bli en lång sådan och smittan som förvandlar folk till odjur har spridit sig över staden Yharnams nu dimmiga och övergivna gator.
Själv finner du dig uppvaknandes i rollen som en jägare på Iosefka’s klinik och efter att snabbt kommit på fötter tar din jakt vid efter nattens fiender och smittans botemedel.

Ganska snart kommer du inse att Miyazaki ljugit för oss, han sa att Bloodborne skulle bli enklare, tilltala en bredare publik och även om det inte når upp till de mest extrema ögonblicken i tidigare Souls-delar och faktiskt har sålt riktigt bra så kommer du att dö.

BB (2)

Den mörka fantasyn som From Software gjort sig kända för ända sedan Playstation 1-releasen är nu borta. Fantasy i all ära men variation förnöjer och i och med Bloodborne introduceras vi för en mer viktoriansk tid med gotiska inslag som ger mig vibbar av både Resident Evil 4 och H.P Lovecraft-universumet.
Stämningen är som nästan väntat i världsklass och allt eftersom som jag låser upp nya smarta genvägar inser jag hur fantastiskt bra arkitekturen är.
Variationen står inte heller stilla vid Yharnams trånga gränder utan resan tar en ner i allt från smutsiga kloaker, giftiga skogar och snötäckta slott.

Det är lika fascinerande som skrämmande miljöer och ofta skenar tankarna iväg till hur platserna en gång hade kunnat se ut innan smittan ödelagde allt.
Mycket av Bloodbornes berättelse handlar också om just det förflutna, hur allt uppstod och varför allt gick utför.
Som vanligt med From Software är dialogen sparsam och och vi får endast små fragment av helheten.
Det gäller istället att vara uppmärksam, de simplaste föremålen du hittar kan i sig ha en beskrivning som ger oss mer kött på benen och att ta del av dess underbara community där både teorier och fakta florerar är en stor del av charmen med From Softwares titlar.

BB (3)

Medan Dark Souls 2 tog ett steg tillbaks när det kommer till bossdesignen där liknande taktiker nästan fungerade rakt igenom är man åter på banan och det sträcker sig från mindre dueller till fiender som täcker hela skärmen och lite till.
Det är också tack och lov utan att tumma på spelets tekniska aspekter utan allt flyter på bra oavsett storlek eller antal.

Laddningstiderna är däremot en annan historia och att det tar upp mot en halv minut varje gång du ska teleportera dig tillbaks till din hembas ”Hunter’s Dream” för att levla din karaktär, uppgradera dina vapen eller köpa nya potions kan bli riktigt tröttsamt.

BB (4)

Mer förbättringar Bloodborne för med sig sedan sist är facklan som denna gång ger en markant bättre och snyggare effekt och den nya pistolen som både kan utdela skada eller få fienderna att frysa till om du attackerar i rätt ögonblick.

Grunderna för striderna är annars överlag detsamma men mycket mer begränsade när det kommer till vilken spelstil du kan välja.
I tidigare Souls-titlar kunde du forma din karaktär lite som du själv ville, allt från tunga krigare med rustning och sköld som kunde blockera mycket skada till snabba magiker som kunde rulla runt för att på så sätt undvika fiendernas attacker.
Bloodborne bygger istället på att använda en pistol, ett vapen (som visserligen är riktigt idérika) och att vara så rörligt som möjligt för att kunna kasta sig utom faran.
Det finns inte längre någon magi eller accessoarer som ringar, skölden finns men är helt värdelös och antalet vapen samt ”rustningar” är få.
Det är synd att man valt att begränsa sig och även om jag förstår att det är en väg att gå för att nå lite bredare är det alltid tråkigt att få mindre av det goda.

Bloodborne är trots det atmosfäriskt, spännande att spela, har massor med innehåll, inte minst tack vare de slumpgenererade bonusgrottorna men jag hoppas att From Software inte fortsätter på samma spår där man begränsar för att nå längre för allt för många utvecklare har gått den vägen till ödes.

4 av 5


Recension: Terra Battle (Spel 7/52)

17 mars, 2015

TB logo

Plattform: iOS, Android
Genre: Strategirollspel
Releasedatum: 9 oktober 2014 (ej Sverige)
Utvecklare: Mistwalker

Oavsett hur mycket det tar emot att skriva det så har Sakaguchis relevans varit ett sjunkande skepp om man jämför med glansdagarna han hade hos Square i sitt tidigare liv.

Med det sagt tycker jag Lost Odyssey var en titel värd att skaffa en Xbox 360 för och inför varje nytt projekt som ”the gooch” och hans Mistwalker har på gång blir jag alltid lika upprymd.
Potentialen finns definitivt där men det går inte att förneka floppen där Microsoft trodde att namnet Sakaguchi skulle sälja konsoler i Japan och efter att inte fått något fast hem hos Nintendo efter The Last Story har mobilscenen och ”Free-2-Play” blivit Mistwalkers nya vardag.

TB (1)

Terra Battle ändrar inte det faktumet, det rör sig likt surfingspelet Party Wave och ”tower defence”-liknande titeln Blade Guardian om ”Free-2-Play” men denna gång har man hittat tillbaks till RPG-genren.

Att förvänta sig ett storslaget äventyr med hjärtskärande berättelser och starka personligheter bör man kanske inte göra utan istället rör det sig om en mycket mer lättillgänglig upplevelse som visserligen gör benämningen ”Free” rättvisa.

Visst finns det väntetider som man kan komma runt genom att öppna upp plånboken men mängden gratis speltid är generös och ”Energy” (valutan som laddar upp stamina och fungerar som continue vid game over mm) delas ut med jämna mellanrum.

TB (2)

Striderna som utgör större delen av Terra Battle är riktigt välgjorda och passar formatet och touchskärmen perfekt.
Det är strategibaserade sådana där man på ett rutnät förflyttar sina trupper för att omringa fienderna och på så sätt länka samman sina attacker.
Ju längre in man kommer desto mer utmanande kan det bli och att sätta samman en balanserad trupp som täcker upp fienders olika svagheter blir allt viktigare.

Striderna i sig är det alltså inget fel på men i längden kommer den enformiga känslan krypandes.
Jag hade gärna velat se mer att sysselsätta sig med utanför stridsskärmen. I den lokala baren kan man visserligen rekrytera nya kämpar och även uppgradera karaktärers olika klasser eller jobb men överlag känns det ganska begränsat och ett större djup hade inte skadat.

Den ganska klassiska fantasyvärlden Mistwalker byggt upp har definitivt potential och förstärks inte minst med musik som får mig att minnas Uematsus tidigare verk och de designade bakgrunderna och karaktärerna som skapats av olika artister sätter sin prägel.
Berättelsen kommer däremot aldrig i första hand utan är likt spelet i övrigt väldigt lättberättad och presenteras i en ”novellform” mellan varje kapitel.
Samtidigt som jag förstår att Terra Battle inte skapats för att konkurrera med Final Fantasy VII’s mytologi eller Lost Odyssey sorgligaste scener saknar jag ändå allt det där.

TB (3)

Tar man Terra Battle för vad det faktiskt är så är det ett lyckat resultat och de ekonomiska framgångarna finns där.
Drömmaren inom mig säger att det är en bra inkomstkälla för ett kommande storspel som det nedlagda Cry On eller en uppföljare till Lost Odyssey men verkligheten är antagligen kallare och om några år minns vi Terra Battle som genomslaget som fick Sakaguchi och hans team att bli en dedikerad iOS- och Android-utvecklare.
I bästa fall når nedladdningsräknaren 2 miljoner och vi får i alla fall en konsolversion av Terra Battle.

3 av 5


52 spel på 1 år: Spel 5-6

21 februari, 2015

5. Doneky Kong Country (Snes, Plattform)

DKC

Jakten på bananer i Rare och Nintendos klassiska titel Donkey Kong Country har varit lika rolig och belönande som utmanande.
Några misstag finns det inte plats för utan det handlar om perfektion när du ska ta dig igenom djungels 30-40 banor.
Tack och lov finns det en lagom nivå av check- samt savepoints och i co-op, som jag och en kompis spelade igenom det på, kan man komplettera varandra ganska bra.

Det är kanske inte det mest samarbetsinriktade spelet vi tagit oss igenom då man bara spelar vartannat liv men ändå ett riktigt bra sådant med sin speciella men snygga bild och musik som verkligen svänger.
Till och med vattenbanorna är underhållande och det kan man inte säga om alla spel från samma era.

Player 1:
4 av 5

Player 2:
3 av 5

 

6. Suikoden (PS1, Rollspel)

Suikoden

Medan majoriteten av utvecklarna ville visa vad Sonys gråa låda kunde prestera valde Konami att stanna kvar vid pixelperfektionen när det lade grunden för dess långgående men ändå allt för frånvarande serie Suikoden.
Suikoden kan vid en första glans se ut som vilket turbaserat ”rädda världen-rollspel” som helst men under ytan finns där så mycket mer.

De 108 karaktärerna man kan rekrytera till sin armé som gett sig ut för att störta det korrupta imperiet ger världen mer liv och antalet livsöden är många. Berättelsen låter inte världens framtid hänga på några få utvalda utan istället befinner du dig i ett större sammanhang.
Alla bidrar på sitt sätt och det kan variera från starka krigare och magiker till kockar och försäljare som öppnar upp butiker i ditt slott.

Slottet, dvs din hembas, är en stor del av Suikoden-serien och nästan lika symboliskt som kristallerna är för Final Fantasy.
Allt eftersom du lyckas rekrytera fler medlemmar ser du rummen fyllas ut och nya väggar slås upp. Det är en tillfredställande känsla och nya karaktärer att pröva i strid finns det gott om.

Fler välkända inslag som kommit och fortmat serien är de mer strategiska striderna där din hela armé ger sig ut i strid och även duelerna där man en-mot-en gör upp i form av ett sten, sax, påse-baserat system.

Suikoden når kanske inte upp till tvåans mästerliga nivå, saknar emellanåt utmaning och är med sina 15-20 timmars speltid relativt kort med det är ändå en riktigt bra början på Konamis bästa och tyvärr mest bortglömda serie.

4 av 5

 


52 spel på 1 år: Spel 1-4

4 februari, 2015

Lite mer än två veckor har passerat sedan jag antog utmaningen att spela igenom 52 stycken spel på ett år och redan nu har jag hunnit igenom de fyra första titlarna samt påbörjat Suikoden.
Det är definitivt inte de fyra längsta spelen men ändå en bra början.

1. Aladdin (Sega Mega Drive, Action/Plattform)

Aladdin
För mig var det inte Nintendos konsoler som gällde när jag växte upp utan istället Segas lite ”häftigare” Mega Drive.
Majoriteten titlar jag ägde var licensspel baserade på diverse Disney-världar och bland dem Aladdin som jag aldrig lyckades ta mig igenom.
Det var alltså dags för revansch och såhär flera år i efterhand har jag äntligen nått slutet på några få timmar.

Tillskillnad från många andra plattformare från samma era så når Aladdin aldrig några frustrerande nivåer men bjuder ändå på varierande banor som direkt hämtats från den stora filmsuccén.
Det sträcker sig allt ifrån Agrabahs gator och hustak till sultanens palats och min personliga favorit där man i full fart jagas av en eldvåg ridandes på den flygande mattan.

Aladdin har kanske inte samma millimeterprecision i styrningen som exempelvis Mega Man men är ett exempel på hur man gör en licens rättvisa.

4/5 Mycket bra

2. Bayonetta 2 (Wii U, Action)

Bayonetta 2

Trots att det var den mindre optimerade PS3-versionen av Bayonetta som jag spelade var det ett fantastiskt roligt och fartfyllt spel.

Del två i Platinum Games galna serie med den självsäkra häxan Bayonetta fortsätter i samma spår med sina intensiva strider, ”more is more”-attityd och idérika fiendedesign.

Berättelsen är och har aldrig riktigt varit Bayonetta-seriens starkaste trumfkort men jag gillar ändå karaktärerna och dialogerna som håller en lika underhållande som charmig ton.

Bayonetta har ett koncept som ger betydelse åt uttrycket ”sådär typiskt japanskt” och jag älskar det.

4/5 Mycket bra

3. Mario Kart 8 (Wii U, Racing)

MK8

Racinggenren har aldrig varit min kopp te och bilar har rent allmänt aldrig varit något stort intresse.
Kart-spel som Mario Kart 8 känns däremot desto intressantare och hamnar oftast på en lättsam nivå som underhåller.
Mario Kart 8 är riktigt bra i sällskap med några kompisar men också perfekt efter en lång dag på jobbet.

Tillskillnad från Mario Kart till DS, som var det senaste inslaget i serien jag spelade, lyckas Nintendo fånga en klart bättre fartkänsla denna gång.

Min enda klagan med Mario Kart 8 är att man hade kunnat sträcka sig bortom Marios universum utan att behöva köpa nya karaktärer eller banor i form av DLC.

4/5 Mycket bra

4. Crash Bandicoot 3 Warped (PS1, Action/Plattform)

CB3

Redan under PS1-generationen visade Naughty Dog upp sin grafiska kompetens och Crash Bandicoot-serien håller än idag en riktigt bra kvalité.

Tidiga 3D-spel har en tendens att se ganska kantiga ut men Crash Bandicoot 3 är ett av få undantag och tack vare en fast kameravinkel får det också ett bra flyt.
Kontrollen sitter riktigt bra och både variation samt utmaningen ligger på ett bra plan.

Naughty Dog sa bara för ett par dagar sedan att man inte har något intresse att gå tillbaks till Crash- eller Jak-spelen vilket är synd för även om Uncharted och The Last of US är bra spel kan de som utvecklare skapa mer än filmiska äventyr.
Spelglädjen glöms lätt bort idag och ibland gillar jag när spel får vara just spel. Och det är Crash bandicoot 3 ett ypperligt exempel på!

4/5 Mycket bra